Thelise's förlossningsberättelse.

6 maj 2010

Slemproppen hade lossnat på morgonen och jag kände mig så lugn inombords. Normalt sett far jag runt överallt och plockar och städar, men den här dagen låg jag i soffan hela dagen. Sov t o m ett par timmar på eftermiddagen. Vi åt middag vid 17-tiden och efter det busade vi med Isak. Jag satte mig på huk bakom soffan och gömde mig för Isak och när han hittade mig lyfte jag upp honom, DÅ gick vattnet. Klockan var väl runt 17.45.

Mikael blev helt stirrig och sprang för att hämta telefonen. Den slängde han nästan på mig, för han ville att jag skulle ringa till förlossningen. Jag gick och satte mig på toaletten, för att spara på handdukarna. Ringde förlossningen och berättade att vattnet gått, men att jag inte hade några värkar. De sa att jag var välkommen in när jag hade tid(?), och vi la på. Ringde mamma och pappa så att de skulle komma hit och passa Isak.

Vi kom in till förlossningen strax innan 19. Barnmorskan tyckte att vattnet var lite missfärgat, och medan hon kallade på läkare blev jag kopplad till CTG. Började känna lite värkar under tiden. När läkaren kom in kunde hon konstatera att bebisen hade bajsat i vattnet, så vi fick stanna kvar. Det var dock ingen fara då hjärtljuden var jättefina, men för att vara på den säkra  sidan och kunna övervaka fick vi stanna kvar.

Vi fick ett eget rum på BB, för att invänta värkarbetet. Mikael och jag fördrev tiden så gott vi kunde, läste tidningar och tittade på tv. Vid 22-tiden hade jag regelbundna värkar, men inte så starka. Barnmorskan tyckte att vi skulle förflytta oss till förlossningen och börja ge mig värkstimulerande dropp. Sagt och gjort, vi fick komma in på ”3an”, samma sal som med Isak. :) Jag började få kraftigare och kraftigare värkar, och framåt midnatt hade bebisens hjärtljud börjat öka, och då ville de undersöka och se hur mycket jag hade öppnat mig. 2 cm kom barnmorskan fram till. Men hon tyckte också att huvudet var ovanligt mjukt så hon kände på magen och misstänkte att barnet låg i säte, dvs med rumpan nedåt. Detta bekräftades en stund senare med hjälp av ultraljud.

För att kunna avgöra om jag skulle kunna föda vaginalt ändå var vi tvungna att åka ner till röntgen för att röntga mitt bäcken och sedan jämföra med de uppskattade mått de tagit på bebisen vid ultraljudet. Gråtandes i sängen drog de mig genom de mörka sjukhuskorridorerna. Väl framme på röntgen fick jag lägga mig på en stenhård brits. De vred och vände på mig för att få en bra vinkel, och det var inte världens härligaste eller lättaste att försöka ligga blixtstilla under värkarbetet. Men det gick.. drömde mig bort till Rhodos, vår bröllopsresa. Det fungerade en stund i alla fall. 40 minuter senare rullades jag tillbaka upp på förlossningen, där jag fick beskedet att jag hade utomordentligt bra bäckenmått och att jag skulle klara av en sätesförlossning galant. Bebisens vikt uppskattades då till 3049 g.

Vi försökte vila en stund där på natten, men det gick inge vidare. Hade så ont. Och jag öppnade mig väldigt långsamt, samtidigt som bebisens rumpa inte villa tränga ner i bäckenet. Detta i kombination med att hjärtljuden fortfarande var höga och att bebisen fortfarande bajsade väldigt mycket bidrog till att de beslutade att det var dags att göra ett akut kejsarsnitt. Har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv, plus att jag kände mig så misslyckad. Jag bara grät och grät under tiden de gjorde mig redo inför operationen. Fick på mig långa fula strumpor, de tog bort mitt nagellack, fick mig att dricka någon äcklig salt vätska.. allt var bara som en dimma. Vid halv 8-tiden på fredagsmorgonen rullade de återigen ut mig i korridoren, och ner till operation. Jag fick massvis med information om hur allt skulle gå till, och alla var hur trevliga och gulliga som helst! Vilket lugnade mig lite.

Fick en ryggbedövning som gjorde att jag kände mig som ett enda stort stycke kött. Kände ingenting från tårna och upp till armhålorna. Det var faktiskt en väldigt härlig känsla, eftersom hela jag kunde slappna av efter en traumatisk och smärtsam natt. Jag kände hur de drog och slet i mig, men det gjorde inte ont. Till slut hör jag hur alla säger, ”naaww, så söt”, och så kommer de med ett litet knyte så jag får se. Och det var den sötaste, näpnaste, underbaraste lilla varelse jag någonsin sett. Sedan försvann hon igen, tillsammans med pappa Mikael och en rad andra människor. Men de kom tillbaka rätt så snart igen, vet dock inte hur lång tid som förflöt pga min dimmiga tillvaro. Men jag fick henne på bröstet och kunde nätt och jämnt hålla i henne, då jag var så bedövad. Hon sökte efter bröstet med en gång och hittade det. Sög sig tag och släppte inte! Man kunde riktigt höra hur hon klunkade. DÅ kunde jag slappna av. Jag var i mål, min bebis mådde bra och hon åt!

Thelise föddes alltså med akut kejsarsnitt den 7 maj 2010 kl. 08.16. 51 cm lång och 3620 g.

Vill faktiskt tacka alla underbara människor jag fick träffa den natten. Och speciellt den narkossköterskan som satt vid min sida och höll min hand under operationen. Minns tyvärr inte hennes namn.

Trodde inte det skulle bli så känslosamt att skriva om det här, men det var en utav de jobbigaste upplevelserna i mitt liv. Jag försöker hålla god min när folk frågar mig om allt gått bra, men inombords vill jag bara gråta. Aldrig mer!

Nu sitter jag och sniffar på min ljuva dotter, och tänker hur lyckligt lottad jag är att hon mår bra. 

Bilder från förlossningen. (klickbara)